Aspö

Långfredagen ägnades åt att ta färjan ut till Aspö och praktisera den ädla konsten i att sitta på en brygga och bara va. Jag flyttade till Karlskrona sommaren 2016 och för mig är dessa öar, att leva i en skärgårdsstad en ”nyp mig jag drömmer”-upplevelse.

Aspö är en ö där du kan komma djurlivet väldigt nära och ändå ha civilisation runt hörnet. Såg till exempel ett gäng rådjur och som vi kom nära inpå.

Lagom produktplacering här, men älskar verkligen Kleen Kanteen och fick nu världens bästa termos i världens bästa färg av världens finast vän när jag fyllde 30. Så glad och använder den varje dag. Fyller den med te och bara njuter av vädret och havet.

Här satt vi länge och bara njöt av bobyggarna. Hade fiskespöt i väskan men det åkte inte fram idag – ville inte störa svanarna. Men på måndag så – då kanske de är klara och vi kan fiska.

Hej hej från mig. Ossian ville ta en bild på mig när jag satt på Ljugarbänken med vindblåst hår – en tillvaro man får vänja sig vid när man bor vid kusten.

Något annat man får vänja sig på kusten är illaluktande tång, gamla skelettdelar och rent skräp, man kommer lika nära de vackra och levande som det döda och förmultnande. Båda är en del av naturen och vill nog inte ha det annorlunda ändå – tja förutom skräpet då, det kan gärna få försvinna.

Liten utflykt på bara två timmar men känner mig rikare och mer välmående. Man behöver inte göra det svårare än så för sig.

Pysslandet innan påsk

Vilken annorlunda påsk vi kommer få. I min familj kommer vi fira utomhus, för att undvika att smitta varandra. Vi gillar att hjälpa varandra så i det google docs vi har uppe för att samordna så står det även ”viktigt – kom inte om du är sjuk”. Även in till det innersta sipprar uppmaningarna som spänner över en hel värld.

Jag själv har lite av en festfixarpersonlighet, vilket i år har utmynnat i två påskäggsjakter, en till barnen och en till min bror och hans sambo. Anledningen till det var att jag tydligen hade sparat alla mina och min sons påskägg i säkert 10 års tid – som den miljövetare jag är så ogillar jag nyproducerat men detta var lite overkill även för mig. Hojta om du vill ha ett påskägg eller tre!

Även om vi lever i konstiga tider och allt sätts på prov så omgärdas livet av det vanligaste sakerna ändå. Min älskade Ossian gick ut och plockade världens minsta bukett med maskrosor till mig – den får nu bo vid diskhon i en gammal marmeladburk. Leo – en av mina bröder, och jag lunchar varje vecka ihop fortfarande. Även om det är mer parkhäng än sitta inne på resturang som gäller just nu. Och jag fortsätter att kämpa med mina studier och allehanda kärlekstrassel.



Ja se livet det fortsätter, även om det mesta är stängt. Vi finner andra vägar till något nytt normalt, som en aw på zoom. Ett digitalt träningsgäng som hejar på en varje dag (vi heter Teach4Health på FB om ni vill vara med), och jag som är en pysslare av rang, njuter av att plocka fram allt mitt pynt inför påsk, och skapa nytt med min son. Påskpirret fyller min själ – imorgon är min bästa högtid här!

Social distancing eller kan man hitta arbetsro i en japansk trädgård?

Trots att jag bott i fyra år i Blekinge har de gånger jag varit i Ronneby varit väldigt få. Nog för att jag inte har några vänner där – eller familj. Så nu när jag äntligen skulle dit så passade jag på att vara där hela dagen. Först möte på kommunen på morgonen, sen var planen att sitta på ett fik och jobba bort tiden. Fann tyvärr inget öppet, hade siktet inne på populära Café Mandeltårtan. Lösningsorienterad som jag är beslöt jag mig för att utnyttja det vackra vädret. Köpte med mig bulle och te från Pressbyrån, och letade upp en plats att arbeta på. Valet föll på den japanska trädgården, som är så vacker även när våren knappt kommit igång. Streamade wifi från mobilen och bara njöt. Har nog inte vart så produktiv på hela året! Detta med social distancing, är väl inte så dumt ibland ändå?

Livet är på paus till slutet av sommaren

8 mars 2020. Hade samlat alla mina fina familjemedlemmar i min lägenhet, det var min 30-årsdag och jag längtade så efter att få träffa alla igen, och kom gjorde de. Fyllde mitt liv med kärlek, tårta och kort som gjorde mig gråtfärdig. Man började prata om coronakrisen men inte kunde jag tänka på det – jag skulle ju fylla år. Jag bad dom att nä kan vi inte bara vara glada nu? Så vi bytte samtalsämne och diskuterade vinkällare, om marsipan från Norge och minnen.

14 mars 2020. Nästa samling var med mina vänner. En lördag och vi skulle ha fest – barnkalas var temat. För är man född 8 mars och ens mamma är feminist, tja då är barnkalas inte särskilt vanligt. Och de kom, 10 härliga människor med Hubbabubba i fickorna, och tomtebloss och vi lekte sätta svansen på grisen, utklädda till sagofigurer. Jag var utklädd till Tingeling och ju längre tiden gick desto mer krossade blev mina vingar, tills dess Annie släppte kommentaren ”Nu ser du ut mer ut som en ledsen insekt än nåt annat”.

Jag grät igen för mina vänner hade samlat ihop till en cykel åt mig, eftersom min förra blev stulen, och i sann demokratisk anda röstat om vilken cykel jag skulle få. Röd och fin blev den och den tanken hade jag aldrig haft – att få så mycket kärlek att man gemensamt köper en cykel till mig. Sen åt vi mat, togg bilder och körde quiz innan vi dansade in på småtimmarna.

Och samtidigt så gnagade den där oron i mig, den vi nog alla känner. Om corona och om sjukdomar. En av mina vänner, Anatoliy, sa stödigt att det nog inte var så farligt. Och jag skratta och höll med, men skurade ändå hela lägenheten med den handsprit jag köpt tidigare när min son var magsjuk. Både innan och efter festen.

19 mars 2020. Träffade min vän Karin av en slump när jag var på väg ut för att ta min dagliga kvällspromenad på Stumholmen. Den stadsdel som i min mening är vackrast där jag bor. Hon gav mig en snabb kram och sen skyggade hon och sa ”Nej just ja, man skulle inte kramas. Förlåt!” Frågade henne om hon ville gå promenaden med mig och vi diskuterade livet medan vi höll avstånd, nån meter ifrån varandra.

Idag är det 29 mars 2020. Och när jag skriver detta har än mer hänt. Min vän Celina har beslutat sig för att åka hem till sina föräldrar – ifall det blir karantän. Vi åt pizza i snålblåsten, på Elsa’s som är vårt stammisställe. Konversationen gick trögt, förmodligen på grund av sorgen vi båda kände över att säga hej då. ”När jag äntligen hittat vänner här – när jag äntligen funnit mitt sammanhang här i Karlskrona så händer en pandemi. Men vi alla vill väl vara hemma nära familjen nu när livet är osäkert. Men du – jag kommer tillbaka till sommaren!” Jag gav henne två kramar, för även om man inte ska, så behövde jag.

Låt oss hoppas det att Celina är tillbaka till sommaren. Att våren är mild, vacker och god mot oss alla, att karantänen och avståndet hjälper. Att den kurvan vi alla i hela världen spänner ögonen i vänder ner. Att alla som oroar sig finner tröst.

Men i mig, när jag nu sitter här på kvällen och ser ut över det hav jag älskar. Att livet, festerna, födelsedagarna, kramarna, närheten, pizzan på stammisstället, att allt det är satt på paus till slutet av sommaren.