Visst förtjänar ens mamma det bästa? Morsdag är ju snart, och jag vill alltid försöka ge min mamma det allra bästa. Nu i dessa tider vill jag stödja små företag, föreningar och välgörenhet, och då valde jag jag kikat runt efter den absolut bästa gåvan till min mamma. Men samtidigt så hittade jag en massa annat fint – så tänkte tipsa vidare om, ifall du har fantasibrist.Först ut är att köpa biljetter till en vinprovning/ölprovning, finns så mycket som helst och här i stan har vi Karlskrona vinfestival som jag lätt skulle köpa biljetter till sen i höst. Är du intresserad av det så finns det här. Finns övernattning med om du kommer långväga ifrån.
Annan sak som man inte kan få för många av är snygga tygkassar, denna från Svenska Freds är högt upp på min att-ha-lista. Eko-bomull med. För mig är det trippel-win. Går att beställa här.
Om din mamma är likadan som min (som älskar kriminologi och allt sånt) så är mordgåtor med middag ett säkert tips. Jag fann denna corona-säkrade livestreamgåtan, väldigt innovativt.
Om man vill ha något mer beständigt och samtidigt visa upp sin feministiska sida för alla som kommer på fika skulle detta vara en vinstlott. Finns i flera färger. Plus för att man stöttar en lokal företagare i Umeå!
Första måndagen i maj på 20-talet och världen har hängt upp ”Sorry we are closed”-skylten. Tomma gator, inga kramar och nyheterna har jag slutat att läsa för man möts bara av c-ordet. Har blivit mättad på katastroftänk – förmodligen för att jag jobbar med katastroftänk till vardags – och blev faktiskt glad när jag insåg att denna första måndagen sammanföll med ”May the 4th”-dagen, det är nu om någonsin vi behöver en verklighetsflykt. Att fly in i böckernas värld, i filmens, i musikens, att få fantisera om något alldagligt eller om något fantastiskt orealistiskt som att det finns ett helt imperium av planeter att besöka i en galax långt långt borta. Fast det verkar som att det finns närmare oss än vi tror.
”Vi lever i en märklig tid” är den fras man får höra mest av alla just nu. Trots att jag inte vill tänka på corona, på katastrofen, så är denna vår fastnaglad i mitt minne. Jag kommer alltid minnas denna våren – den våren jag fyllde 30. Jag har gått in i någon slags krisberedskap hemma ändå, och köper brandfiltar hit och handsprit dit. Som om en brandfilt skulle hjälpa mot ett virus, men jag behöver göra något som skapar en känsla av trygghet. Jag kan inte få corona att försvinna, men jag kanske kan släcka en brand.
När jag var och handlade potatis på torget så skrek en kvinna på mig i kön. ”KOM INTE HIT!” – jag förundrades och blev ledsen, jag försöker ju ändå göra rätt och höll vad jag tyckte var lagom avstånd. Men vissa blir arga när de blir rädda, och i slutändan så sitter vi ju i detta tillsammans allihopa. De flesta försöker ändå göra rätt, stå på tejpmarkeringar och låter saker ta sin tid. Lutar sig inte bakom plastväggar och hostar inte rätt ut. Ingen stress, det är faktiskt det finaste med detta ändå, stressen i samhället verkar ha försvunnit. Till och med på sjukhuset. För två veckor sen hade jag ju min biopsi och läkaren jag träffade, hon berättade att kirurgerna och ortopederna gick runt på avdelning efter avdelning för att hitta något att jobba med – för att de hade så tråkigt. Min fantasi skenade på en gång, att en kirurg och en ortoped nästintill slogs med varandra för att ta över en patient som i nån scen från Scrubs.
Världen är pissig just nu, och många försöker använda corona som en ursäkt för vad deras agenda nu är, men vissa saker, är ändå rätt fina. AW på Zoom, alla små paket som folk skickar och att få inkorgen på messenger full av bilder på min brorson. Att det är mer människor i skogen än i stan. Att några av mina vänner vågade ta språnget och öppna ett café mitt under krisen. Att sånt som vi tog som självklarheter inte nödvändigtvis behöver vara självklara. Förändring är skitläskigt men kanske kan vissa förändringar vara bra. Jag hoppas, för oss allra flesta, att vi kommer ur denna krisen lite starkare. Och att vi får kramas igen.
För att få nån form på bloggandet så kör vi ett måndagsinlägg där jag berättar lite om kommande vecka och vad jag kan göra. Idag blir det sängliggande för hela dagen då jag vart på biopsi (aj!), men det går ändå ingen nöd på mig, då jag fyllt på med tidningar, choklad och fulltankad dator.
Sen ska jag försöka få ett kapitel läst i Trafikens grunder då ett av mina mål för i år är att få körkort. 30 år – dags att ta det 🙂 ska boka in körlektioner igen också, tog uppehåll nu i en och en halv månad på grund av corona.
Målet för denna veckan är att ta mig igenom morgondagen med alldeles för många möten (dubbelbokade till och med vissa av dom) med krisledningsnämnd, drift och servicenämnd och gruppmöte, allt på distans. Jag ska även hinna med 1500 ord skrivna på min uppsats, påbörja min nya kurs i Internationell ekonomi och sen försöka få till stånd en aw på zoom på lördag med mina vänner. Hämtmat, vin och prat in på småtimmarna, ser fram emot det. Vi har kört det två lördagar i rad nu och det blev väldigt härligt nu när man inte kan ses som vanligt. Och sist men inte minst, köra en undersökning för de som följer min lokala klimatrörelse om vad för verktyg de vill ha av oss för att vässa sitt klimatengemang, man måste ju passa på när tid finns.
Undrar om corona-tider kommer bli ett nytt begrepp, likt kristider??
8 mars 2020. Hade samlat alla mina fina familjemedlemmar i min lägenhet, det var min 30-årsdag och jag längtade så efter att få träffa alla igen, och kom gjorde de. Fyllde mitt liv med kärlek, tårta och kort som gjorde mig gråtfärdig. Man började prata om coronakrisen men inte kunde jag tänka på det – jag skulle ju fylla år. Jag bad dom att nä kan vi inte bara vara glada nu? Så vi bytte samtalsämne och diskuterade vinkällare, om marsipan från Norge och minnen.
14 mars 2020. Nästa samling var med mina vänner. En lördag och vi skulle ha fest – barnkalas var temat. För är man född 8 mars och ens mamma är feminist, tja då är barnkalas inte särskilt vanligt. Och de kom, 10 härliga människor med Hubbabubba i fickorna, och tomtebloss och vi lekte sätta svansen på grisen, utklädda till sagofigurer. Jag var utklädd till Tingeling och ju längre tiden gick desto mer krossade blev mina vingar, tills dess Annie släppte kommentaren ”Nu ser du ut mer ut som en ledsen insekt än nåt annat”.
Jag grät igen för mina vänner hade samlat ihop till en cykel åt mig, eftersom min förra blev stulen, och i sann demokratisk anda röstat om vilken cykel jag skulle få. Röd och fin blev den och den tanken hade jag aldrig haft – att få så mycket kärlek att man gemensamt köper en cykel till mig. Sen åt vi mat, togg bilder och körde quiz innan vi dansade in på småtimmarna.
Och samtidigt så gnagade den där oron i mig, den vi nog alla känner. Om corona och om sjukdomar. En av mina vänner, Anatoliy, sa stödigt att det nog inte var så farligt. Och jag skratta och höll med, men skurade ändå hela lägenheten med den handsprit jag köpt tidigare när min son var magsjuk. Både innan och efter festen.
19 mars 2020. Träffade min vän Karin av en slump när jag var på väg ut för att ta min dagliga kvällspromenad på Stumholmen. Den stadsdel som i min mening är vackrast där jag bor. Hon gav mig en snabb kram och sen skyggade hon och sa ”Nej just ja, man skulle inte kramas. Förlåt!” Frågade henne om hon ville gå promenaden med mig och vi diskuterade livet medan vi höll avstånd, nån meter ifrån varandra.
Idag är det 29 mars 2020. Och när jag skriver detta har än mer hänt. Min vän Celina har beslutat sig för att åka hem till sina föräldrar – ifall det blir karantän. Vi åt pizza i snålblåsten, på Elsa’s som är vårt stammisställe. Konversationen gick trögt, förmodligen på grund av sorgen vi båda kände över att säga hej då. ”När jag äntligen hittat vänner här – när jag äntligen funnit mitt sammanhang här i Karlskrona så händer en pandemi. Men vi alla vill väl vara hemma nära familjen nu när livet är osäkert. Men du – jag kommer tillbaka till sommaren!” Jag gav henne två kramar, för även om man inte ska, så behövde jag.
Låt oss hoppas det att Celina är tillbaka till sommaren. Att våren är mild, vacker och god mot oss alla, att karantänen och avståndet hjälper. Att den kurvan vi alla i hela världen spänner ögonen i vänder ner. Att alla som oroar sig finner tröst.
Men i mig, när jag nu sitter här på kvällen och ser ut över det hav jag älskar. Att livet, festerna, födelsedagarna, kramarna, närheten, pizzan på stammisstället, att allt det är satt på paus till slutet av sommaren.
Madeleine Norman 