Fredag och jag sitter hemma. Inte många planer idag – hur ska man egentligen planera ett liv när allting hänger på en lös tråd och allting ändras från en dag till en annan? Jag jobbar ju mestadels från datorn och telefonen, men nu har hela livet blivit därigenom. Zoom har blivit mitt vardagsrum. Märker det mest av att jag fryser så mycket – när jag sitter still framför en skärm. Kylan tränger igenom märg och ben – som den extroverta person jag är så behöver jag mänsklig värme för att må bra. Att skriva och zooma är en extrovert som jag, som koffein för en som lider av sömnbrist.
Produktiviten har blivit därefter, vissa dagar jobbar jag från 8 till 20, andra dagar skriver jag en mening och jag hinner inte riktigt med något av det jag försätter mig. Istället möblerar jag om, fixar hemma och ska nu tömma förrådet i helgen. Ibland äter jag som jag vore 15 igen och knappt visste hur man satte på spisen. Och ibland tränar jag så hårt att jag faller ner i sömn vid åtta på kvällen, bredvid min son i soffan. När det inte finns en rutin så är dagarna som leken man lekte på skolgården: kasta upp ett gäng stenar och försöka fånga så många som möjligt. Ibland fångar man en handfull. Nån gång inte en enda.
Men som titeln på detta inlägg lyder – you’re only unproductive by the standards of the world we lived in two months ago – and that world is gone now. Det tar jag med mig nu i helgen – och får försöka hitta något sätt att överleva i ett samhälle med social distans.
Madeleine Norman 